Lillstugans berättelse

(Anna-Lena Pettersson 2022) 

Hon hade några år på nacken, född 1974, samma år som den större byggnaden. Ägarna hade mest brytt sig om det större huset med mexitegel och brunmålade väggar. Hon, den lilla timrade stugan verkade det mer som man bara ville ha som prydnad, och som reservsovplats för barnen när de kom och hälsade på.

Hon suckade ledsamt. Åren gick, hon blev torrare och torrare, de oljade timrade väggarna började flagna alltmer, och dörrlåset sjöng på sista versen, för att inte tala om vindskivorna, vars glansdagar för länge sedan var förbi.

Hon förstod att det verkade vara dags för ägarbyte. Det sprang omkring en mäklare på tomten, med den ena efter andra spekulanten i släptåg.

Plötsligen en dag kom en kvinna och ställde sig och tittade på huset och sa, ”det här är mitt nya hem, här vill jag bo”. Så kom kvinnan gående i trädgården, tittade rakt på henne, den lilla timrade stugan och utbrast: ”Den dörren borde vara fin i vinrött”.

Så blev det så att kvinnan flyttade in i det stora huset, med den lilla timrade stugan bredvid. Lillstugan vaknade en morgon av att kvinnan stod och petade på hennes vägg. Strax kom hon med en elektrisk slip och började bearbeta timmerväggarna. Det killade allt bra gott, då det var länge sedan någon tog i henne. Några dagar senare, kände hon hur träolja penslades på hennes torra ytterväggar, hon sög verkligen åt sig inte bara den härliga oljan, utan att någon strök penseln mot hennes väggar och verkade bry sig om henne.

En dag kom kvinnan släpandes med stege och skulle prompt klättra upp för att se till vindskivorna, hon tvättade och målade, och vindskivorna trodde väl aldrig att de hade varit så vita. Och staketet på förstukvisten kråmade sig i all den vita glans av målarfärgen som nu sken upp på framsidan.

Så kom då dagen, när kvinnan kom med ännu en färgburk och sa till lillstugan, ”Nu ska din dörr bli vinröd”. Tre lager med färg blev det, lillstugan kände sig så ompysslad och omhändertagen, tänk att någon brydde sig om hennes mående och utseende.

Det tog några dagar innan hon torkade, speciellt som kvinnan envisades med att måla olja på förstukvistens golv. Det tog mer tid än väntat, men så småningom gick golvet att gå på.

När lillstugan trodde allt var klart, då kom kvinnan dragandes med en dammsugare. Hon hade ju även fått för sig att låta installera el i lillstugan, så att där skulle finnas både ljus och värme. I med kontakten i väggen, på med dammsugaren. Därefter fanns det väl inte en vrå inuti lillstugan som inte blivit rengjord.

Kvinnan kallade henne för lillstugan och för skrivarstuga.

Lillstugan var extra glad, för kvinnan hade tagit bort de två stora rhododendronväxterna som stod på ena sidan och killade henne i timret. I stället höll det nu på att växa upp en skön grön gräsmatta. Som hon längtat efter detta. På andra sidan hade kvinnan satt upp en lite större spaljé, och satt en vindruvsplanta. Nåväl, vindruvor kliar säkert inte lika mycket som rhododendron, tänkte lillstugan.

Hon kände sig så nöjd där hon stod så stolt i sin nymålade glans och kikade ut genom den vinröda dörren. Tänk att någon kunde bry sig så mycket om henne, vilken förnyelse hon varit med om. Och nu skulle hon bli skrivarstuga också.

Jippiii!