Vinbärsmeditationen anno 2019

(Anna-Lena Pettersson 2019)

Det var den där ljuvliga julikvällen, i trädgården vid Residens Björktrasten, strax efter det välbehövliga regnet. Det hade varit svår torka och jorden hade under en lång tid ropat efter regn och återhämtning. Ellen kunde i sin livssituation känna en viss samhörighet med den torra jorden.

Ellen hade äntligen semester, efter en lång vinter och vår, fylld av allt för mycket stress och allt för lite återhämtning. Livet hade varit tufft under en tid. Hon hade bytt jobb, vilket inneburit många nya arbetsuppgifter, många nya namn på arbetskollegor, många krav både från sig själv och från omgivningen. Nu var den första och värsta infasningen avklarad, men Ellen var trött och sliten, spänd till bristningsgränsen i både kropp och själ.

Hon hade läst i det senaste numret av hälsotidningen Stressless, att man på kontinenten utvecklat en ny form av meditation, som visat sig ha rönt stor framgång speciellt vid stress. Man kallade den för Vinbärsmeditation.

Tanken var att man skulle sätta sig i lugn och ro under en vinbärsbuske och meditera medan man plockade vinbär. Ellen kände sig mycket tveksam till om detta verkligen kunde fungera, så enkelt kunde det väl ändå inte vara. Samtidigt var nyfiken då hon var i stort behov av att kunna slappna av och komma till ro.

Ellen hade just ätit kvällsmiddag på altanen, efter att regnet avtagit några timmar tidigare. Disken var avklarad och återstoden av dagen var för första gången på länge vikt för avkoppling. Hon slängde ett ögonkast ut genom köksfönstret, där hon såg vinbärsbusken med de svarta vinbären stå stadigt rotad i gräsmattan, där gräsklipparroboten ”Lilla Gubben” just avslutat dagens arbetspass.

• Tänk om jag skulle pröva den där märkliga Vinbärsmeditationen, sa hon högt för sig själv.

Hon tog den vita bunken i den ena handen, den röda pallen i den andra och de rosa foppatofflorna på fötterna, och gick ut på altanen, ned för altantrappen och ut på den gröna gräsmattan.  Där stod vinbärsbusken grann och ståtlig med sina svarta bär.

• Kan du verkligen få mig att känna lugn och ro och någon form av avkoppling, så tillbringar jag gärna en stund med dig, sa hon till vinbärsbusken.
• Välkommen, gick det som en susning genom det gröna bladverket, när busken vänligt tittade på henne och bugade sig i all sin gröna glans.

Ellen satte sig försiktigt och lite osäkert ned på den röda träpallen, med den vita bunken i knät. Hon kunde höra ett svagt prassel i vinbärsbuskens blad, när den ljumma kvällsbrisen sakta svepte genom Ellens trädgård, samtidigt som doften av de svarta vinbären överväldigade hennes luktsinne.

• Att du doftade så ljuvligt, hade jag ingen aning om, sa hon eftertänksamt.

När hon tog tag i ett av de gröna bladen, kunde hon känna varje ådring i dess form.

Ellen sparkade av sig de rosa foppatofflorna och kände det gröna gräset omsluta sina tår, fotsulor och hälar. Ungefär som Kungens röda matta, fast i mitt fall grön, tänkte hon och log.

• Så skönt att känna kontakten med marken, nästan som att vara så stadigt rotad som du, sa hon till vinbärsbusken.

Hon mindes plötsligt ett av sina tidigare livsmotton, ”Fötterna på jorden, huvudet i himlen och hjärtat på rätta stället”. Mycket av det hade kommit i skymundan i tider av stress, livs- och arbetsförändringar.

• Vackra vinbärsbuske, tänk att du redan i början av vårt möte påminner mig om mitt gamla livsmotto som jag nästan glömt bort.
• Det är inte av en slump som du sitter här, anade hon som en susning genom vinbärsbladen.

Ellen tog ett svart vinbär mellan tumme och pekfinger, hon kunde känna dess mjukhet och rundhet. När hon lade ned det i bunken, kunde hon se att det lämnat en rödsvart nyans kvar på hennes fingrar. Hon förde fingret till munnen och kände smaken av vinbärssaften som dröjt sig kvar. Hon fortsatte plocka medan vinbärsdoften alltmer omslöt henne, samtidigt som hon ackompanjerades av vindens sus i det gröna bladverket.

Hon avverkade gren efter gren med vinbär. Tankarna gick fram och tillbaka. På allt som hon måste göra, vad hon ville göra och vad hon kunde vara utan. Samtidigt som hon plockade av vinbären, så bröts många av hennes tunga svåra tankar ner i mindre bitar och liksom sorterades in i rätt fack i Ellens hjärta och hjärna.

Några dagar tidigare, i samband med att Ellen läst i hälsotidningen Stressless om Vinbärsmeditationen, hade hon googlat ordet meditera på Wikipedia. Där hade hon läst att ”meditation är ett sammanfattande begrepp som innebär metoder för kroppslig och mental avslappning i kombination med koncentration på något föremål, föreställning eller företeelse. Då hade hon bara fnyst åt det hon läst.

Nu när hon satt lutad mot vinbärsbusken, kunde hon känna hur detta med meditationens syfte verkligen stämde.

• Vilken underbar Vinbärsmeditation du bjöd mig på, sa hon till den numer rätt så renplockade vinbärsbusken.
• Tänk att när jag fick plocka av dig alla dina vackra bär, så gav du tillbaka så mycket av lugn och ro till mig, en känsla av att vara mer stadigt rotad. Att ha mina fötter på jorden, huvudet i himlen och hjärtat på rätta stället. Tack underbara vinbärsbuske.

Ellen tog sin bunke med de svarta vinbären och den röda träpallen och gick sakta, eftertänksamt och med ett stänk av glädje mot altanen. De rosa foppatofflorna låg kvar bredvid busken, Ellen behövde dem inte längre, hon ville ju känna marken under sina fötter.

Den kvällen prövade hon något helt nytt. Hon gjorde sin första vinbärsmarmelad, som blev så delikat att hon aldrig tidigare smakat en sådan utsökt marmelad, vare sig till konsistens, smak eller doft.

• Vilken underbar gåva jag fick i mötet med vinbärsbusken, sa hon tacksamt för sig själv, där hon satt på altanen i fotogenlampans ljus och i lugn och ro njöt av sitt kvällste och några kex med den nykokta vinbärsmarmeladen.

Ellen såg ut över trädgården och vinbärsbusken som stod där, visserligen renplockad, men rakryggad och stolt i skymningen.

• Tack, viskade hon ömt till vinbärsbusken. Tack för att du påminde mig om att leva med fötterna på jorden, huvudet i himlen och hjärtat på räta stället.
• Du är alltid välkommen att slå dig ned intill mig och tanka lugn och ro och bli påmind om det som är viktigast i livet, kunde hon ana att vinbärsbusken susade genom sitt gröna bladverk.